Såklart så var jag tvungen att bryta ihop idag när jag var ensam. Som tur var så ringde mamma nästan precis så jag hade någon att prata med. Detta är sinnessjukt, det har snart gått 3 veckor och det har inte hänt ett jävla skit. Man är fortfarande lika ovetandes. 

Rädslan att aldrig få reda på vad som hänt är ständigt och gnager på mig, hur fan ska man kunna bearbeta och försöka förstå något som man inte ens vet? USCH! ta mig ifrån denna jävla äckel värld.

Älskade lilla hjärta. Vart är du? :(